Rond nummer två dominerades som sagt av vitspelarna – i rond tre var det ombytta roller (fast egentligen inte, eftersom de tre spelare som hade svart i rond tre var de som hade suttit bakom de vita pjäserna i rond två). De två och en halv poäng som svartspelarna fick ihop kunde faktiskt varit tre.
Nils Grandelius fick en liten press mot Jon Ludvig Hammer i en Katalansk öppning. Hade vit spelat 22.Ld2 Lxd2 23.Txc8 Txc8 24.Txd2 hade han kunnat fortsätta att pressa i slutspelet, i stället spelade han det svaga 22.Tb1 och därefter var det svart som stod bättre. Hammer kom efter starkt spel in i ett springarslutspel med bonde mer, vilket normalt skall vara ganska lättvunnet. Dundertabben 34...a5 (rätt var 34...Kb7) satte dock bort merbonden, men även efter detta misstag stod han bättre tack vare sina aktiva pjäser. Hade han spelat 40...e5 41.fxe5 Kd5 hade han fortfarande haft vinstchanser, i stället släppte han upp den vita kungen varefter man snabbt kom överens om remi.
Mot Pia Cramling försvarade sig Jonny Hector sin vana trogen med Slaviskt. Efter en lång teoriduell visade det sig att vit inte fått ut något av öppningen, utan att det snarast var svart som stod lite bättre. Efter 40 drag satt vit med tre svaga bönder (a4, f2 och h3) men det kändes dock som att ställningen trots allt borde vara hållbar. Hector manövrerade dock skickligt och till slut gick det fel för Cramling. Sista misstaget var nog 51.Sc1 som borde ersatts med 51.Sec3 följt av slag på b4.
Tiger Hillarp Perssons partianläggning mot Anish Giri misslyckades fullständigt. Han tog löparparet men fick betala ett högt pris i form av en eftersatt utveckling och en mängd svagheter på grund av alla bondedrag han gjort. Redan i sjuttonde draget kunde Giri avgöra med det eleganta pjäsoffret 17...Shf4. Han fick fantastisk kompensation och det var bara en tidsfråga innan den vita ställningen skulle bryta samman.